ont

Jag förstår inte riktigt, ärligt talat. Jag blir så jävla ledsen. Och det är jag ju redan, varje dag och hela tiden, så det hade ju varit fint om du bara brydde dig lite.
Började gråta på yogan tidigare, när all stelhet i kroppen försvann.
Jag förstår inte hur det någonsin ska kunna bli som vanligt. Jag saknar henne och tänker på henne varenda sekund och även fast det är så fint att tänka på alla bra minnen, på hur speciell och rolig och påhittig hon var, så kan jag inte låta bli att tänka på hur fint vi hade kunnat fortsätta att ha det.
Jag vill inte. Jag vill verkligen inte att du ska vara borta. Det går inte. Du fattas mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0