keepyoureartotheground

Jag trodde ju nästan att det var det nu. Sedan ringer han en fredagnatt och pratar om hur dåligt han mår, hur mycket han saknar mig, hur jobbigt det här är för honom, och bla bla bla. Jag som är på så jävla god väg att gå vidare. Sluta med det där, jag vill inte höra. Jag vill inte att han ska må dåligt, inte nu när jag mår bättre. Fast samtidigt känns det bra att han mår kass - jag vill ju typ att han ska må förjävligt eftersom det är han som förstört det vi hade. Men ändå, han har ju uppenbarligen ett litet problem han måste ta itu med, och jag vill att han ska inse det.

Hur som helst, så tänker jag inte gå med på att han, någon gång i månaden, ringer mig och vill att jag ska komma dit. Just nu så vill jag inte att han ska säga att han vill träffa mig, jag vill egentligen inte att vi ska låtsas om varandra. Det är så mycket enklare att komma över honom om vi inte har någon kontakt. Men han förstår inte det. Nu har det antagligen kommit ikapp honom - varför det blev som det blev. Det har inte med våra känslor att göra - han känner ju uppenbarligen väldigt starkt för mig fortfarande. Det har med honom att göra. Och det får mig att må så mycket bättre.

Är rätt nöjd med tillvaron just nu i alla fall. Ska till min fina häst två dagar nästa vecka och jag ser äntligen fram emot det igen. Trodde jag verkligen att jag skulle kunna vara utan honom. Puss.

Att dessutom se en av mina bästa, finaste vänner vara så ledsen är riktigt jobbigt. Jag har känt mig så hjälplös. Min annars otroligt glada vän var plötsligt jättedeppig och hon förtjänar verkligen inte detta efter allt som hänt henne det senaste. Ingen gör det.

Jag vet inte. Känner mig bara väldigt ensam igen. Jag är ju det.

Det går fortfarande upp och ner, jag är glad men sedan blir jag deppig. Jag tror att allt är bra men inser sedan att det inte är helt bra. Jag saknar ju honom så jag håller på att spricka. Jag har fortfarande honom dold på facebook, för jag klarar helt enkelt inte av att se vad han gör, vilka han pratar med och hur han mår. Men jag kan inte låta bli att tjuvkika ibland, och genast blir jag helt nere.. Som nu.

Fan, när ska det gå över? Det har gått TRE månader nu. De tre värsta månaderna i mitt liv.

Jag pallar inte. Jag var livrädd idag, stod och skakade och vågade inte ens gå fram till titthålet och kolla. LIVRÄDD. Jag vet att ingen kan ta sig in i min lägenhet, men jag blev bara så jävla rädd.

Antagligen är det tyvärr så att det har med lägenhetens förra hyresgäst att göra (som blev vräkt och rökt sönder halva lägenheten, och vi har fått påhälsning av Kronofogden på hans räkning), men jag tänker inte finna mig i att HANS kompisar eller ovänner ska knacka på hos MIG.

Väntar jag inte besök så öppnar jag inte, så enkelt är det.

Och det är fan inte min plikt att ta hand om hans fucking inkassobrev, kronofogden-delgivningsbrev eller hans jävla "vänner".

Det är väl fan inte meningen att min lördag ska gå åt till att smyga runt i min egen lägenhet för att ingen ska höra mig i trappuppgången och inte våga tända några lampor.

Förresten. The Winner Takes it All är en för jävla bra låt. Och sann. För det är precis så det är. Och det fina är att det är jag som är vinnaren. Så jävla bra. Att du smsar mig på fredagsnatten att du vill snacka och att du saknar mig och jag bara "kan inte, är på fest, men ring gärna mig imöra", varpå han svarar att nja vet inte kanske att jag ringer imorgon (och sedan inte gör det). Mm. En feg jäkla röv är vad han är och jag, jag vet vad jag vill och vet att jag går vidare, och klarar mig jävligt bra utan honom. Så det så.