askan är den bästa jorden
Fan allting är så jävla skitigt nu.
Jag tänker på mormor så mycket att det gör ont hela tiden, Polly har opererats för diskbråck idag och ligger inne helt ensam på Blå stjärnan, jag är så allergisk att jag vill plocka ut ögonen och hugga av näsan.
Och jag är så jävla trött på min familj. Förlåt, det händer sällan men just nu är jag det.
Jag är trött på att inte få vara barn till mamma, utan hon beter sig som att vi är typ jämngamla.
Jag hatar att aldrig kunna få känna en säkerhet hos henne. Alltså typ, skulle jag bli av med jobbet eller vad fan som helst så kan hon backa upp mig med pengar. Nä, istället är det jag som får hjälpa henne med pengar, ända sedan jag var fucking 15 och fick min första lön. Jag orkar inte.
Jag vet att det inte är hennes fel men jag blir så jävla frustrerad. För mina vänner är det precis tvärtom. Allting har bara varit så jävla svårt sedan jag blev någorlunda gammal att förstå och jag orkar inte med det längre.
Att jag har tappat en av mina närmsta kompisar känns inte kul heller. Som borta med vinden. Och jag orkar inte försöka längre. Det spelar liksom ingen roll nu. Om du läser det här kanske du kan förstå. Att jag saknar dig men har ingen lust att försöka längre. Jag tänker att du kanske kommer behöva mig snart igen, jag väntar väl här då.
mormor
Jag saknar dig så oerhört mycket. Det är så svårt att förstå. Snart tre månader har gått men jag vägrar liksom att inse att du faktiskt är borta.
Världens finaste mormor.
