sorg.
Hela tiden försöker jag tänka positivt och i natt fick jag frågan "hur klarar du dig, hur kan du ens stå upp , hur kan du vara HÄR ikväll?" och jag undrar detsamma. Jag vill egentligen vara svag och ringa men jag vet att det är skitdumt men så fort jag blir ensam faller allt samman och går sönder. Fem minuter senare känns det bättre för då har jag kommit på allt negativt med oss och att det som hänt är bäst så. MEN det är så jävla svårt. Jag tror fortfarande att du ljuger för dig själv och för oss och att vi SKA vara tillsammans. Men så vet jag att vi skulle inte vara tillsammans för alltid och att det någon gång skulle tagit slut.
Jag önskar bara att hela den här historian var över. Jag har förlorat den närmaste personen i mitt liv och det är en jävla grej att bearbeta och sorgen är så stor och djup och jag hatar att han lever utan mig fast det känns som han är död.
Hur kan någon vara den enda man har och sedan plötsligt bara vara borta fast samtidigt ändå finnas?
Kommentarer
Postat av: malin
För att världen är så himla konstig.
Trackback
